Efter ett fantastiskt dygn i fjällen med ljuvliga vyer och fantastiskt natur kommer jag sova och drömma mig tillbaka. Ett dygn var för lite. Fanns ett lugn där som min själ behövde. En känsla som är svår att finna i stan om det ens är möjligt. Tystnaden fick mig att tänka tillbaka på det liv jag en gång levt och hur det påverkat mig och andra människor. Att jag skadat andra men oxå mig själv. Destruktivt vandrat på en väg som jag visste var fel men vågade inte vända om. Ville inte fundera på hur en vändning skulle gå till och om jag ens skulle klara det. Nu står jag här. Envis. Fast beslutsam om att aldrig gå tillbaka. Att aldrig mer vara destruktiv. Men heller aldrig att glömma eller förtränga. Vill minnas min tid som egoistisk, destruktiv och manipulerande som en erfarenhet av livet, en del av mig. Men en del jag lämnat och amputerat från mig. Jag vill vandra längs en fjälled med kängor och packning. Inandas frisk luft och höra naturens sång.