Min fantastiska familj. Jag älskar dem (dock inget vi säger högt hör hemma, läs tidigare inlägg för att förstå). Har en underbar sambo, hans tre härliga ungar mellan 9-14 år och min dotter på 7 år. Min sambos två yngsta barn är killar. En 9 och en 12år. En flicka som är äldst. Det är en glädje i att vara många. Det är aldrig eller sällan ensamt. Det blir högt i tak och många nya infallsvinklar att se saker från. Olika nivåer att anpassa sig efter. Men det är en konst oxå att vara så många. Alla känslor. Alla viljor. Alla drömmar. Rättvisa hit och rättvisa dit. Månadspeng till honom och lika mycket till henne. Hur gör man? Hur blir jag en bra rättvis mamma/plastmamma? Håller man alltid lite mer på sina egna barn? Hur millimeterrättvis måste man vara? Jag älskar min familj. Men det säger vi inte högt.

Efter ett fantastiskt dygn i fjällen med ljuvliga vyer och fantastiskt natur kommer jag sova och drömma mig tillbaka. Ett dygn var för lite. Fanns ett lugn där som min själ behövde. En känsla som är svår att finna i stan om det ens är möjligt. Tystnaden fick mig att tänka tillbaka på det liv jag en gång levt och hur det påverkat mig och andra människor. Att jag skadat andra men oxå mig själv. Destruktivt vandrat på en väg som jag visste var fel men vågade inte vända om. Ville inte fundera på hur en vändning skulle gå till och om jag ens skulle klara det. Nu står jag här. Envis. Fast beslutsam om att aldrig gå tillbaka. Att aldrig mer vara destruktiv. Men heller aldrig att glömma eller förtränga. Vill minnas min tid som egoistisk, destruktiv och manipulerande som en erfarenhet av livet, en del av mig. Men en del jag lämnat och amputerat från mig. Jag vill vandra längs en fjälled med kängor och packning. Inandas frisk luft och höra naturens sång.

Min nya kompis fann jag i trädgården

Att leva tillsammans med en annan vuxen människa är en konst. En prövning. Ett test. Delvis en kamp men också en underbar och ljuvlig tid. Så mycket starka och intensiva känslor i omlopp. Precis som det ska vara när man älskar någon djupt och intensivt. Tänk dig den värsta karusellen på nöjesfältet som åker sakta uppför, fort nerför, svänger hastigt och du åker bara med utan kontroll. Loopar och plötsligt hänger du upp och ner en sekund för att sedan fort och ryckigt åka vidare. Känslan när du sitter där är en blandning av total skräck, ilska över att någon övertalade dig att åka, samtidigt som du skriker av glädje. Adrenalinet pumpar för fullt. Så är en livfull och attraktiv relation också. Blandad.
Jag är en känslomänniska. Jag har upptäckt det nu. Jag känner så mycket. Älskar. Givetvis älskar jag min dotter. Men också andra. Den känslan går inte att beskriva. Jag har nog aldrig vågat älska fullt ut förut. Tyckt om, brytt mig om, känt sympati osv har jag upplevt. Men älskat? Nej jag har inte det. När jag lärde känna min nuvarande sambo insåg jag fort att mina känslor rusade iväg. Jag blev fullkomligt galen i honom. Till sist låg jag bredvid honom i soffan och insåg att; honom älskar jag. Rädslan, skräcken och glädjen var total. Glad över att jag kunde känna att jag älskade, rädd och skräckslagen inför detsamma. Jag fick ett behov av att yttra mig om min känsla till honom. Ville bekräfta honom, ville helst stå med en megafon på stan och skrika ut det till alla att jag älskar honom.
Känslan var delvis besvarad. Kan inte förklara det bättre. Vi hade en period då vi sa att vi älskar varann. Nu finns en oskriven regel; vi säger inte att vi älskar varann. Vi finns ändå. Lever ändå. I både skräck rädsla och glädje.

Min nya blogg. Älskade blogg och älskade skrift. Äntligen. Jag har längtat efter att skriva men saknat tiden, kraften och kanske orden. Min blogg kommer att handla om det liv jag idag lever. Om dom val jag dagligen tvingas göra. Både stora och små. Funderingar om livet och om kärleken till densamma. Kommer skriva om längtan efter att få lugn och rädslan om att hamna i gamla mönster.
Min blogg. Älskade blogg. Älskade ord.